Explore
Also Available in:

Härmbläckfisken

Havens åttaarmade impressionist

Skrivet av
översatt av Torsten Lantz (Genesis.nu)
publicerad i Genesis 2017(4):4–7

swimming
Simmande härmbläckfisk.
Bild: © Gary Bell, oceanwideimages.com

Utanför kusten av ön Sulawesi i Indonesien upptäcktes år 1998 en fantastisk varelse. Det var en härmbläckfisk (Mimic Octopus, Thaumoctopus mimicus). Härmbläckfisken är den första levande organismen man har sett som kan härma såväl form som färg, struktur, hållning och beteende hos flera andra djurarter. Medan den korsar havsbotten presterar den ett flertal olika imitationer

Artister med snabba ombyten

Alla åttaarmade bläckfiskar (Octopoder) kan ändra hudens färg och struktur för att kamouflera sig. Detta är i sig fantastiskt – men något som liknar härmbläckfiskens beteende har tidigare aldrig registrerats. Härmbläckfiskarna kan låtsas vara andra giftiga varelser, såsom exempelvis:

Plattfisk – Banded Sole (Soleichthys heterorhinos). Bläckfisken gör då en imitation av en plattfisk med giftiga taggar genom att platta ut sig, släpa armarna efter sig och röra sig vågformigt på samma sätt som en plattfisk.

Manet – bläckfisken stiger först upp till ytan varefter den med vibrerande rörelser rör sig nedåt med armarna bakom sig – påtagligt lik en manet.

Havsorm – Strimmig havsorm (Laticauda colubrina) – Härmaren ändrar färg och framställer de svarta och ljusa strimmor som är så utmärkande för havsormen. Kroppen, och sex av armarna, döljs i ett hål samtidigt som de återstående armarna exponeras i motsatta riktningar och får röra sig som om de vore giftormar.

Drakfisk – (Pterois-arter) – Bläckfisken simmar i öppet vatten och förändrar sina tentakler så att de ser ut som fenstrålarna på en drakfisk. Också drakfiskens rörelser kopieras..

Fast man inte vet hur många olika djur härmbläckfisken kan efterlikna tror en del forskare att den kan imitera upp till femton olika varelser och då bland annat stingrocka, havsanemon, krabba och mantisräka.

Smartare än bläckfiskar i allmänhet

© Gary Bell, oceanwideimages.comjellyfish
Imiterar en manet.

Många cefalopoder1 kan ändra form och färg för att matcha diverse bakgrundsmönster och strukturer.2 De kan även efterlikna speciella föremål såsom de stenar, växter eller koraller som finns i närheten. Den karibiska revbläckfisken, The Reef Squid (Sepioteuthis sepioidea), kan även gömma sig i ”bakgrunden” av ett stim papegojfiskar – genom att se ut som en papegojfisk. Men inget av detta kan jämföras med härmbläckfiskens förmåga att imitera djur som inte ens finns i närheten. Den härmar både utseende och beteende – alltihop från sitt ”minne”. En bläckfisk kan vara både rovdjur och bytesdjur. I båda fallen är förstås kamouflage och förklädnad till nytta. Härmbläckfiskens benägenhet att imitera giftiga varelser är dock troligen mest användbar till att avskräcka dem som vill ha den till middag.

Vad ska man ta på sig?

Det verkar som om härmbläckfisken kan fatta egna beslut och i olika lägen bestämma vilken av flera olika möjliga ”personligheter” den ska välja. När den exempelvis attackeras av frökenfiskar härmar den en strimmig havsorm – som är känd för att jaga frökenfiskar. Den ”avgör” själv vilken typ av mimkry den ska använda. [Övers. anm. Mimikry är ett fenomen i djurvärlden som inte ska förväxlas med kamouflage. Medan kamouflage avser att dölja varelsen mot en viss bakgrund så verkar mimikry så att varelsen tydligt syns– dock som om den vore en helt annan organism än den är.]

Finns det en evolutionär förklaring?

Evolutionsforskare som diskuterar härmbläckfisken vill hävda följande:

”Livsmiljön med öppen sand och lera gör att härmbläckfisken blir särskilt utsatt för rovdjur. Det skulle kunna förklara varför det har utvecklats mimikry i arten. Åttaarmade bläckfiskar har inte samma möjligheter som den tioarmade bläckfisken att snabbt kunna fly. Därför kan det vara så att den, för att kunna livnära sig, har ockuperat en nisch genom att utveckla komplex mimikry.”3

Men det förklarar bara varför förmågan är användbar i den speciella miljön – inte hur förmågan har kunnat utvecklas. Att fyrhjulsdrift är användbar i ojämn terräng förklarar knappast hur man burit sig åt för att konstruera en sådan drivmekanism.

© David Fleetham, oceanwideimages.comsea-snake
Likt härmbläckfisken imiterar den snarlika Wonderpus-bläckfisken här en bandad havsorm.

Vissa forskare har undrat om sexuellt urval – en viss typ av naturligt urval – skulle kunna vara inblandat. Om det finns gener som gör att varelsen attraheras av det motsatta könet är det uppenbart att detta bidrar till förökningen. I en artikel säger man:

Vissa beteenden, som felaktigt tolkas som mimikry, kan helt enkelt vara en sorts uppvaktning. Eller så kan mimikry ursprungligen ha utvecklats för att avskräcka rovdjur men sen blivit användbart för val av partner… [Kanske] skulle honorna föredra de hanar som har en stor repertoar av imitationer.3

Men i samma artikel medger man att ”det för närvarande inte finns något som tyder på att det skulle kunna vara så”. Faktiskt så pekar bevisen åt motsatt håll. Båda könen har förmåga till mimikry och dessutom uppvisar de förmågan utan att det finns andra bläckfiskar i närheten.

Hur som helst är sexuellt urval bara en speciell form av naturligt urval. Och, som vi ofta har påpekat, är naturligt urval ett faktum – men kan förstås bara välja ut sådan genetisk information som redan finns. Informerade evolutionister känner till att det naturliga urvalet har förmåga att sålla bort men inte att skapa nytt.

Det gör att evolutionen bara kan hänvisa till mutationer – slumpmässiga genetiska händelser – som källa till information för härmningsmekanismer. Inte konstigt då att evolutionisterna fått det jobbigt när de i naturalistiska termer ska försöka förklara härmbläckfiskens förbluffande beteenden och förmågor.

Vad djuret gör är helt fantastiskt. Och det åstadkommer detta tack vare att Gud har utfört en komplex genetisk programmering i dess DNA.

© Rudie Kuiter, oceanwideimages.comflounder
Här imiterar hämbläckfisken en plattfisk.

Vänligen förklara…

För att fullt ut förstå vad varelsen är kapabel till kan man tänka sig att själv försöka utföra s.k. ”reverse engineering”, det vill säga att plocka isär och analysera ursprungsdelar och dataflöden - för att sedan försöka återskapa något som fungerar på samma sätt som ursprunget. Föreställ er också då att det bara är blint uppkomna händelser, samt urval, som får förklara det som inte ens de skickligaste mänskliga ingenjörer kan åstadkomma.

Och tänk också på att härmaren måste ha en hel uppsättning av otroligt exakta sensorer. Dessa ska mata kontinuerliga dataflöden till ett övervakningssystem som kan upptäcka och reagera på olika rovdjur. Den måste också ha en ”databas” som specificerar de olika rovdjuren och de åtgärder som är lämpliga att vidta när den upptäcker något av dem.

Databasen behöver ta hänsyn till ett antal olika parametrar, bland annat predatorns offensiva och defensiva kapacitet samt dess naturliga fiender. Utifrån det sistnämnda måste härmaren kunna göra en bedömning av vilken imitation som kan vara den mest effektiva i avskräckande syfte. Vidare måste den kunna göra en analys av vilka olika oupptäckta predatorer som kan finnas inom olika miljöer. Exempelvis: Om jag går in ett detta öppna område utan skydd – skulle jag då kunna bli attackerad av X, Y eller Z? Om så, vilken av förklädnaderna A, B eller C är då mest framgångsrik?

När väl de här beslutsprocesserna har fått fram vilket djur som ska efterliknas måste det gå in i en annan databas. Denna innehåller ingående och detaljerad information om bland annat olika djurs beteende, utseende, hållning, färgsättning, hastighet och rörelsemönster.

Därefter ska imitatören manipulera sin egen struktur, konsistens, färgsättning och rörelsemönster. Detta kräver att den har en fysisk form som nästan omedelbart kan utvidga sig eller dra ihop sig. Den måste även kunna gör sig mycket styv eller mjuk, grov eller slät och kunna efterlikna många olika strukturer – även flerfärgade och med exakta mönster. Alla dessa förmågor kräver tillgång till en betydande mängd genetisk information och att det finns mekanismer för att använda den informationen.

© Rudie Kuiter, oceanwideimages.comstingray
Härmbläckfisk som imiterar en stingrocka.

Allt eller intet

Man måste vara väldigt påhittig för att försöka förklara hur sådana här samordnade mekanismer – som verkar kräva varandra för att vara användbara – skulle kunna ha uppstått utan beräkning eller förprojektering. De sistnämnda aktiviteterna är ju en styggelse för evolutionen. Den ledande evolutionisten Richard Dawkins säger när det gäller framsynthet i evolutionen:

Det finns ingen plats i det naturliga urvalet för den sorts framsynthet som säger: ”Ja, vi måste nu låta detta pågå under de närmaste miljonerna år för att det sen ska kunna komma till användning.” Det måste finnas ett selektionstryck hela vägen…4

Ändrat tonläge

Fast nu verkar det som om de ideliga upptäckterna av alla de otroliga förmågorna hos levande varelser fått en del evolutionister att ändra tonläge. I en vetenskaplig artikel lägger man fram tesen att evolutionen kanske är ”intelligent”! Artikeln säger:

Evolutionen skulle kunna vara intelligentare än vi har trott, säger forskarna. I en ny artikel framförs tanken att evolutionen skulle kunna lära sig av tidigare erfarenheter. Det skulle i så fall bättre kunna förklara varför evolutionen via det naturliga urvalet kunnat framställa så intelligenta konstruktioner.

Artikeln fortsätter med att säga:

---en viktig egenskap hos intelligensen är dess förmåga att kunna förutse vilka beteenden som kan ge framtida fördelar. Evolutionen har konventionellt ansetts ”blind”, eller åminstone ”närsynt”, eftersom den är beroende av slumpmässig variation. Man har därför ansett att den varit oförmögen att se framåt. Men om den kan lära av erfarenheten – och sålunda förbättra sin utvecklingsförmåga över tid – skulle detta avmystifiera det märkliga intrycket av design. Det naturliga urvalet kan samla på sig kunskap och därmed bli smartare i att evolvera. Det här är en spännande tanke eftersom den kan förklara varför de biologiska konstruktionerna verkar vara så intelligenta.5

En evolution som kan ”förutse”, det vill säga tänka och uppvisa framsynthet? Sådana kommentarer skulle ha fått Charles Darwin att bildligt talat vrida sig i graven! Kommentarerna avslöjar att man, trots tydliga och observationella tecken på intelligent design, ändå är helt filosofiskt överlåten till naturalismen6 och ateism. Att det blir irrationellt spelar ingen roll.

Herren har gjort detta

I slutändan blir ”evolutionär vetenskap” för det mesta en berättelsekonst utifrån en ateistisk världsbild. När man undrar över ursprunget för ett sådant fantastiskt djur som härmbläckfisken kan man titta på Job 12:7–9:

Men fråga boskapen, den skall undervisa dig, fåglarna under himlen, de skall ge dig svar, tala till jorden, den skall undervisa dig, fiskarna i havet skall ge dig besked. Vem av dessa känner inte till att det är Herrens hand som har gjort det?

Referenser och noter

  1. Klassen Cephalopoda innehåller bland annat ordningarna Åttaarmade bläckfiskar (Octopoder) och Tioarmade bläckfiskar såsom Sepiabläckfiskar och Pärlbåtar. Bland utdöda ordningar kan nämnas Ammoniter och Belemniter. Åter till text.
  2. Se Sarfati, J., Colourblind squid camoflague inspires Navy research, Creation 34(1):23, 2012; creation.com/colourblind-squid. Åter till text.
  3. Norman, M., Finn, J., Tregenza, T., Dynamic mimicry in an Indo-Malayan octopus, The Royal Society, se ncsu.edu. Åter till text.
  4. Norman, M., Finn, J., Tregenza, T., Dynamic mimicry in an Indo-Malayan octopus, The Royal Society, se ncsu.edu. Åter till text.
  5. Is evolution more intelligent than we thought? Science Daily, 18 December, 2015, sciencedaily.com. Åter till text.
  6. Naturalism = den filosofi som sager att allt måste tillskrivas naturliga orsaker (materia + energi + fysiska lagar). Där finns inget övernaturligt. Så intelligent design är uteslutet per definition. Åter till text.