Also Available in:

Lärdomar från Mount St Helens

Vulkanutbrott stöder Bibeln

Skrivet av
översatt av Gudrun Ringqvist (Genesis.nu)

Artikeln har tidigare varit publicerad i Creation 39(3):23–27, Juli 2017.

Det var först när jag besökte vulkanen Mount St Helens i Washington State, USA, som jag riktigt förstod vilken väldig omfattning utbrottet år 1980 hade haft. Under många år hade jag lärt mig mycket om det, tittat på videofilmer, lyssnat till föreläsningar och läst rapporter. När berget exploderade rent fysiskt, sprängde det också bort många felaktiga geologiska uppfattningar som man haft i mer än ett sekel.

© jpldesigns / 123RF Stock PhotoMount-St-Helens

Efter årtionden av inaktivitet, hostade Mount St Helens till och fick liv i mars 1980, ungefär två månader före dess explosiva utbrott. Rök och muller förvarnade om att någonting allvarligt höll på att utvecklas. Myndigheterna märkte ut ett område med tillträdesförbud runt vulkanen i enlighet med forskarnas uppfattning om hur ett utbrott skulle yttra sig. Explosionen blev större än väntat, och den skedde först från sidan och norrut i stället för vertikalt uppåt. Av de 57 människor som dog, befann sig alla utom tre utanför området med tillträdesförbud. Felaktiga geologiska uppfattningar kan bli livsfarliga.

Felaktiga geologiska uppfattningar har även lett till felaktiga tankar om Bibeln – att de händelser som beskrivs där är mytologiska och inte har skett i verkligheten. Mount St Helens förändrade detta, vilket är orsaken till att jag blev så intresserad av det som hände. Utbrottet visade att en geologisk katastrof på timmar och dagar kan skapa geologiska förhållanden som man tidigare trott tagit miljontals år. När man ser vad vulkanen gjorde på så kort tid, kan man lättare förstå hur den globala översvämningskatastrofen på Noas tid kunde åstadkomma de så mycket större geologiska omvälvningarna på planeten jorden.

Geologen Steven Austin forskade i många år på de geologiska effekterna av Mount St Helens utbrott och dess efterverkningar. Han har publicerat en mängd material om det ljus denna naturkatastrof sprider över Noaflodens globala ödeläggelse, en nyckelhändelse när det gäller att bekräfta Bibelns sanning.1

© cpaulfell / 123RF Stock PhotoMount-St-Helens-before-catastrophic
Fig 1. Mount St Helens före det ödeläggande utbrottet.
Harry Glicken, USGS/CVOMount-St-Helens-after-catastrophic
Fig 2. Utbrottet sprängde bort Mount St Helens topp och lämnade efter sig en enorm krater.

Geologiska sedimentlager bildades på timmar

Ett av många överraskande resultat av utbrottet var ett 8 m tjockt sedimentlager på en bergvägg utmed floden North Fork Toutle (figur 4). Det består av sediment i tunna skikt (figur 5). Tack vare ögonvittnesrapporter, fotografier och övervakningsinstrument vet man att hela denna avlagring bildades på bara tre timmar, mellan kl. nio på kvällen och midnatt den 12 juni 1980.1 Den fälldes ut från svarta moln av finkornig, het aska blandad med gas, som kastades ut från vulkanen med hög hastighet – ett pyroklastiskt flöde. Flödet, som var tyngre än luft, vällde ner för vulkanens sida och längs floddalen med en hastighet på över 160 km/tim och täckte marken med ett lager aska.

Den stora överraskningen var att sedimentet fälldes ut som tunna skikt s.k. laminat. Man kunde förvänta sig att de fina partiklarna i ett katastrof-framkallat askflöde med hög hastighet skulle gröta ihop sig och bilda en homogen, välblandad avlagring. Därför har också den vedertagna uppfattningen varit att tunna sedimentlager måste ha avsatts mycket långsamt ovanpå varandra under hundratals år. Mount St Helens visade att grovt och fint material automatiskt separerades i tunna, tydliga band, och att sådana avlagringar kan bildas mycket fort från snabbt rinnande flöden (vätskor och gaser). Sedan dess har laboratorieexperiment fastslagit att laminat bildas snabbt även i rinnande vatten.2 Detta talar för att finskiktade sandstenslager på andra platser, t.ex. en del av de djupare lagren i Grand Canyon,1 sannolikt också uppkom snabbt och att det kan ha skett inom tidsrymden för den världsvida översvämningen på Noas tid.

Theresisa Valentine/ US Forest ServiceMt-St-Helens-map
Fig 3. Den vidsträckta förstörelse Mount St Helens utbrott åstadkom.
© Morris, J. and Austin, S., Footprints in the Ash, Master Books, 2009cliffface
Fig 4. Bergvägg som visar sediment avlagrat vid Mount St Helens utbrott, inklusive ett 8 m tjockt, skiktat sedimentlager.

Kanjoner skars fram snabbt

Mount St Helens utbrott visade också att kanjoner kan bildas mycket fortare och på andra sätt än man traditionellt har trott. Fortsatta utbrott eroderade det tjocka sedimentlagret vid vulkanens fot och åstadkom ett flertal kanaler och kanjoner. En sådan kanal, som fick namnet ”Little Grand Canyon” (figur 6), var omkring en fyrtiondedel av Grand Canyons storlek.1 Dess sidoväggar var upp emot 40 m höga, dess vidd som mest 45 m, och en liten å rann genom den. Någon som råkade på denna kanjon kunde lätt dra slutsatsen att det var den lilla ån, som långsamt och gradvis under många hundratals eller tusentals år hade eroderat fram ravinen.

Hur den bildades blev emellertid dokumenterat. Den skars ut av en lerflod orsakad av en liten eruption den 19 mars 1982 i den smälta snömassa som fanns inuti Mount St Helens krater. Leran som ackumulerats under sönderkrossade stenblock, sprängde fram genom dessa och skar ut kanjonen på en enda dag. Så det var inte ån som åstadkom kanjonen. Det var kanjonen som gav upphov till ån.

Två andra kanjoner på vulkanens sidor ger ännu mer dramatiska bevis på att kanjoner kan eroderas fram snabbt. Loowit Canyon, som är över 30 m djup, skars delvis ut genom en gammal hård, vulkanisk bergart som kallas andesit (figur 7). Också nu skulle man kunna tro att de vattenströmmar, som från ett vattenfall rinner ner i kanjonen, hade eroderat berget under tusentals år. Men det var lerflöden som på några månader under senare halvan av år 1980 skapade kanjonen. Den eroderas fortfarande, men inte tillnärmelsevis med sådan hastighet som under vulkanens stora utbrott. Step Canyon, väster om Loowit Canyon, är ännu större, över 180 m djup. Lerfloder från vulkanens krater grävde ut även den här kanjonen under samma tidsperiod. Också här skar det framrusande lerflödet igenom solitt berg och gamla andesit-omvandlade lavaflöden.

© Morris, J. and Austin, S., Footprints in the Ash, Master Books, 2009lamination
Fig 5. Skiktbildning i sediment som avlagrats vid den vulkaniska eruptionen.
© Morris, J. and Austin, S., Footprints in the Ash, Master Books, 2009little-Grand-Canyon
Fig 6. ”Little Grand Canyon” skars fram av en lerflod på en enda dag.

Räfflor, inte orsakade av glaciärer

Det vulkaniska utbrottet, och jordskredet, sköt väldiga stenblock nerför bergssidan och ut över landskapet. Där de stora stenblocken gled fram uppkom räfflor och skrapmärken i det underliggande berget (figur 8). Geologer har vanligen tolkat bergsräfflor som bildade av glaciärer, när is och sten glider fram över landskapet. Men den tolkningen gäller inte bergsräfflorna vid Mount St Helens; de skrapades ut av snabbt framglidande stenblock i samband med en geologisk katastrof och inte av en sakta framglidande glaciär. Detta innebär att områden som geologiskt tolkats som glaciala måste bedömas på nytt, eftersom de kanske inte alls är glaciala.3

© Morris, J. and Austin, S., Footprints in the Ash, Master Books, 2009loowit-canyon
Fig 7. Loowit Canyon, som delvis består av hårt vulkaniskt berg, grävdes ut av en lerflod på några månader.

Skogsödeläggelse förklarar forntida kollager och skogar

Den mäktiga barrskog som omgav Mount St Helens före utbrottet försörjde en lokal timmerindustri som gav många människor arbete. Den kraftiga eruptionen den 18 maj, jordskredet och de efterföljande lerfloderna, förvandlade det norra skogsområdet till ett vidsträckt, grått landskap (figur 3). På vissa platser förstördes träden så långt från vulkanen som 25 km. Grenar och löv skalades av dem, de knäcktes eller slets upp med rötterna och föll till marken i eruptionens riktning.

En liten del av jordskredet den 18 maj for med väldigt kraft ner i den pittoreska sjön Spirit Lake, precis norr om vulkanen. En enorm våg slungades iväg över sjön och 260 m uppför motsatta bergssidan. När vågen rusade upp för sluttningen slet den loss en miljon stora barrträd och drog dem med sig tillbaka ner i sjön. Till en början blev sjöns yta så tätt packad med flytande trädstammar att man inte kunde se vattnet. Mattor av trädstammar som den här bör ha varit vanliga under Noas flod, eftersom de skogar som växte före floden slets upp av de destruktiva vattenströmmarna.

De stammar som flöt på Spirit Lake gneds mot varandra så att bark och återstående grenar skrapades av för att sedan sjunka till sjöns botten. Där bildades ett organiskt torvlager, vilket ger en idé om hur lager av kol kan ha bildats i samband med Noas flod.

Överraskande var att stammarna vändes när de genomdränktes av vatten och flöt vertikalt (figur 9). Så småningom sjönk de till botten och deras tunga rotändar penetrerade lagren av sediment och torv därnere. De första sedimentlagren i sjön höjde dess botten med ungefär 90 m, och ytterligare sediment avlagrades under följande månader och år. Allteftersom fler träd sjönk bildades en ”skog” av vertikala stammar som hade rötterna begravda på olika nivåer i bottensedimentet (figur 10). Om man såg en sådan skog, utan att veta hur den bildats, skulle man kunna tro att det hade vuxit skog där som sedan successivt blivit övertäckt av sediment. Men en sådan tolkning skulle vara felaktig. De vertikala ”träden” på botten av Spirit Lake hade slitits loss från en skog som ödelades vid en enda naturkatastrof.

© Morris, J. and Austin, S., Footprints in the Ash, Master Books, 2009grooves
Fig 8. Bergsräfflor framskrapade av glidande stenblock.
© Morris, J. and Austin, S., Footprints in the Ash, Master Books, 2009Spirit-lake
Fig 9. Träd på Spirit Lake, vilka vänts vertikalt när de genomdränktes av vatten.

Andra träd slukades av jordskredet och fördes iväg flera kilometer nerför North Fork Toutle-floden. Mer än 30 år efter katastrofen såg jag många trädstammar fortfarande sticka upp ur marken längs Hummock Trail. Tidigare har geologer rutinmässigt sagt att vertikala trädstammar inbäddade i sediment blev begravda där de en gång växte.4 Det är vad skyltarna vid Specimen Ridge i Yellowstone Park brukade ange som förklaring till uppkomsten av de många lagren med vertikala trädstammar som upptäcktes där – att skogarna hade växt upp och begravts flerfaldiga gånger under tiotusentals år. En sådan tidsram motsäger klart den bibliska. Mount St Helens har emellertid ändrat det sättet att tänka och skyltarna har avlägsnats från Yellowstone. Geologerna vet numera att träd kan transporteras till en plats genom vulkaniska katastrofer och lämnas stående vertikalt, vilket man kan se vid Mount St Helens.

logs
Fig 10. Träd som sjunkit till botten och ställt sig vertikalt. När mer sediment samlats, och om man inte vet att stammarna transporterats dit, kan man felaktigt tro att de har vuxit på plats.
Kreditera: Theresisa Valentine/ US Forest Service

Nya tänkesätt

Mount St Helens ödeläggande utbrott år 1980 gav många upplysningar om de följder en geologisk katastrof kan få. Geografiska förhållanden som geologer av tradition har trott krävt långa tidsperioder för att utvecklas, uppkom mycket snabbt, inom timmar, dagar och veckor.

Och ändå var Mount St Helens utbrott, enligt vulkanisk standard och historiskt sett, relativt litet med omkring 1 km3 utsprutad aska. Vesuvius utbrott år 79 var tre gånger så stort, Krakatoa år 1883 var 18 gånger större, and Tambora år 1815 80 gånger större. Lavavolymen i Deccan Traps i Indien är ungefär 5 miljoner gånger så stor. Dessa siffror antyder att vulkanutbrott i samband med Noas flod måste ha varit miljontals gånger större. När vi tänker på den bibliska naturkatastrofens enorma omfattning, och hur den påverkade hela jorden, kan Mount St Helens utbrott hjälpa oss att få ett begrepp om hur Noas flod påverkade planetens geologi och hur det kunde ske så snabbt.

När man väl insett att Bibeln inte är mytologisk utan återger verkliga historiska händelser, kan man närma sig dess budskap med ett nytt sätt att tänka. Då blir man öppen för nya upptäckter om vår värld och människans plats i den.

Lyn Topink, CVO Photo Archivenew-lava-dome
Fig 11. Nybildad lavakupol år 1984, uppkommen efter det att 1980 års samtliga utbrott var avslutade.

Mount St Helens avslöjar felaktigheter i de radiometriska dateringsmetoderna

Mount St Helens utbrott i maj 1980 sprängde bort 400 m från toppen av berget och åstadkom en gapande, hästskoformad krater. Eruptionen fortsatte under året, men i oktober hade vulkanen stillnat så pass att lava som trängde fram inifrån berget samlades i kratern (figur 11). 1986 hade en lavakupol bildats som var 350 m hög och som mest 1 060 m i diameter. Med avsikt att testa noggrannheten hos radiometrisk datering tog geologen Steve Austin år 1992 ett antal prov från den nybildade vulkaniska bergarten (kallat dacit).1

Alla dateringsmetoder är baserade på antaganden, eftersom vi bara kan mäta kemiska ämnen i ett prov i nutid. Det är inte möjligt att gå bakåt i tiden och mäta vad som fanns i provet när det bildades, eller att veta vad som kan ha hänt med det sedan dess. Mount St Helens utbrott försåg oss med en unik möjlighet att testa dateringsmetoderna, eftersom vi känner till tidpunkten när den nya lavan bildades.

Efter att ha ordningsställt ett antal olika prov från lavan, sände Dr Austin dessa till ett ansett laboratorium för att få tillämpliga mätningar gjorda för dateringsmetoden kalium/argon. Vissa prov var tagna från kupolen som sådan medan andra var valda med tonvikt på olika mineral i lavamaterialet. Några av de olika provbitarnas ”åldrar” beräknade enligt kalium/argonmetoden, tillämpad enligt standardförutsättningarna för datering, visas i tabellen.

potassium-argon
Åldrar” hos vulkanisk bergart från Mount St Helens enligt kalium/argonmetoden

De uträknade åldrarna på lavakupolen varierade mellan 350 000 år och 2 800 000 år, och ändå hade bergarten bildats bara 10 år tidigare. Uppenbarligen var ”åldern” ytterst felaktig. Ett antagande man utgår från när man använder kalium/argonmetoden är att all argon lämnar lavan medan den ännu är flytande. ”Åldern” skulle då kunna räknas fram utifrån den tidpunkt då lavan kristalliserade och bergarten ansågs gastät. Men detta antagande visade sig vara fel. Den stelnade lavakupolen innehöll redan mängder av argon och gav därför felaktiga ”dateringar”.

Man har invänt att testen inte var tillämpliga eftersom kalium/argonmetoden bara fungerar på bergarter som är miljontals år gamla.2 Men plus-minusomfånget (±) för varje resultat eliminerar den invändningen. Plus-minusomfånget antyder precisionen hos laboratoriemätningen, och för varje prov var felmarginalen mycket mindre än den uträknade ”åldern”. Detta visar att det argon som uppmättes låg väl innanför utrustningens precision.

Detta unika tillfälle att testa radiometrisk datering av en bergart med känd ålder har visat att grundantagandena inte håller streck. Vulkaniskt berg från det här vulkanutbrottet innehöll redan s.k. dotterisotoper vilka inte bildats genom radioaktivt sönderfall efter att lavan stelnat. Testen har visat att vi inte kan lita på radiometriska dateringsresultat vad gäller bergarter av okänd ålder.

Referenser

  1. Austin, S.A., Excess argon within mineral concentrates from the new dacite lava dome at Mount St Helens volcano, J.Creation 10(3):335–343, 1996; creation.com/lavadome.
  2. Countering the critics: Radio-dating in rubble, Creation 23(3):24–25, 2001; creation.com/radio-dating-in-rubble.

Hummocks-området visar på tidigare okända faror med vulkanisk aktivitet

hummocks-trail
 Fig 12. Hummocks vandringsled med Mount St Helens krater i bakgrunden.

Mount St Helens vulkanutbrott åstadkom en geologisk katastrof. Sådana händelser inträffar inte varje dag. Övervakning och observation av utbrottet, som inte tidigare förekommit, gav nya insikter i vad som kunde hända geologiskt i samband med en katastrof som denna. Ett exempel är ett ojämnt område med kullar och fördjupningar cirka 10 km nordväst om berget som kallas Hummocks. Innan Mount St Helens utbrott hade geologer noterat liknande högar nära andra vulkaner och trodde att de bildades av glaciärer eller lerskred. 

När jag vandrade genom Hummocks-området var det mestadels bevuxet med unga träd. Det fanns också sjöar, dammar, våtmarker och öppna utrymmen (figur 12). Den gapande kratern på Mount St Helens syntes i fjärran. Det var viktigt att inse att hummocks-landskapet en gång var en del av vulkanen. Vid vulkanutbrottet kollapsade hela sidan av vulkanen och pressade en enorm mängd sten, snö och is nerför berget. Skredet rusade neråt med en enorm kraft. Bitar av vulkanen med en storlek av små kullar for som flottar i forsränning längs floden North Fork Toutle och skjöt över hinder och åsar i landskapet som om de inte fanns. Sammanlagt avverkade lavinen 22 km nedför floddalen och lämnade efter sig ett ca 50 m tjockt lager av sediment i området. Om detta inte hade observerats skulle vi förmodligen inte förbinda Hummocks–området med vulkanutbrottet, eller uppskatta att skredet hade färdats så långt så snabbt.

Som ett resultat av att ha sett detta skred och noggrant undersökt avlagringarna efter det inser forskare nu att hundratals liknande sedimentavlagringar vid vulkanernas lägre delar runt om i världen troligen bildades på samma sätt. Det inkluderar Mount Egmont, i Nya Zeeland, där jordskredet färdades 30 km. Vid Mount Shasta, Kalifornien, USA, färdades jordskredet 50 km. Således har Mount St Helens utbrott avslöjat ett tidigare okänt farligt händelseförlopp med enorma konsekvenser. Utbrottet har inte bara avslöjat nya geologiska faror med vulkanisk aktivitet, utan vulkanutbrottet har avslöjat geologiska konsekvenser som ifrågasätter tidigare övertygelser om geologiska händelseförlopp. Nya processer kan belysa geologiska händelser som tidigare har tolkats felaktigt, och detta är särskilt relevant för att förstå effekterna av Noas flod på vår planets geologi.

Referenser

  1. Morris, J., and Austin, S.A., Footprints in the Ash: The explosive story of Mount St Helens, Master Books, Green Forest, AR, pp. 50–55, 2003. See also: Walker, T., Geologic catastrophe and the young earth, Creation 32(2):28–31, 2010; creation.com/geologist-steve-austin. Åter till text.
  2. Julien, P.Y., Lan, Y., and Berthault, G., Experiments on stratification of heterogeneous sand mixtures, J. Creation 8(1):37–50, 1994. Åter till text.
  3. Oard, M.J. Ancient Ice Ages or Gigantic Submarine Landslides, Creation Research Society Monograph 6, Chino Valley, Arizona, 1997. Åter till text.
  4. Sarfati, J., The Yellowstone petrified forests: Evidence of catastrophe, Creation 21(2):18–21, 1999; creation.com/yellowstone. Åter till text.

Helpful Resources

Earth's Catastrophic Past
by Andrew A Snelling
US $60.00
Hard cover
Footprints in the Ash
by John Morris, Steven A Austin
US $17.00
Hard cover