Explore
Also Available in:

Platypusen

Ytterligare frågor än svar för evolutionister

Skrivet av
översatt av Torsten Lantz (genesis.nu)

Publicerad i Creation 24(2):13 mars 2002

Man kan nog föreställa sig de förtjusta blickar som paleontologerna skulle utväxla med varandra om de hittade ett fossil som såg ut som ett däggdjur – men som också hade tydliga drag av fågel och reptil. Deras direkta reaktion skulle nog bli att man här hade hittat en mellanform, en evolutionär länk, mellan däggdjuren och deras förfäder.

En evolutionist skulle mycket väl kunna dra slutsatsen att näbbdjuret var en evolutionär mellanform om det påträffades ett fossil av djuret – utan att det fanns levande exemplar att jämföra med.

Visste du att

Platypus

  • Näbbdjurens kroppslängd kan variera mellan 30 och 80 centimeter och att de kan väga mellan 1 och 10 kilo;
  • De livnär sig främst på insektslarver, småkräftor, grodyngel och andra vattenlevande djur och föder bara en gång om året;
  • När de är i fångenskap har de en enorm aptit och kan äta motsvarande hälften eller mer av sin egen kroppsvikt på en enda dag;Som unga har de tänder som de tappar när de blir vuxna. Tänderna ersätts då av hornskivor;
  • Som unga har de tänder som de tappar när de blir vuxna. Tänderna ersätts då av hornskivor;
  • Deras kroppställning påminner om reptilernas, särskilt ödlornas;
  • De har inga yttre öron;
  • På bakfötterna går klorna förbi simhuden men på framfötterna sträcker sig simhuden förbi klorna. På det viset får djuret extra stora paddlar att simma med;
  • Hanarna har en en vass, rörlig och hornartad ”giftsporre” på insidan av vardera bakbenet. Den är omkring 15 mm lång och man tror att den används när hanarna strider med varandra under parningssäsongen (men man vet inte säkert);
  • Källa: Encyclopaedia Britannica, 15:e upplagan 23:353–355, 1992.
  • Ända sedan näbbdjuret upptäcktes på 1700-talet har det förbryllat forskarna i Europa. Här har man en varelse med päls i likhet med däggdjuren – men med simfötter. Näbben ser ut som en ankas. Det fortplantar sig genom att lägga ägg. Äggen ruvas tills de kläcks, varefter ungen diar mammans päls.

    Faktum är att när man första gången fick ett exemplar av ett näbbdjur, 1799 i England, betraktade man det som en bluff. ”Ett gott skämt som kolonins upptågsmakare har utsatt det vetenskapliga samfundet för.”1 På den tiden kunde inte experterna få ihop det – ett däggdjur med näbb som anka, men med simfötter, tår och bäverliknande svans, kunde inte existera. En zoolog var så övertygad om att det här var ett bedrägeri att han försökte klippa bort ”anknäbben.” Märken efter saxen syns fortfarande på originalet på Naturhistoriska Museet i London.

    Till slut insåg man att det var en riktig varelse. Efter nittio år av långvariga, mödosamma undersökningar och experiment fick man så småningom en bättre förståelse för dess komplexitet.

    Näbbdjuret (som bara förekommer i Australien) och myrpiggsvinet (som förekommer i Australien och på Papua Nya Guinea) är de enda kända däggdjuren i ordningen kloakdjur, Monotremata – däggdjur som lägger ägg och diar sina ungar. Modern saknar spenar och ungarna slickar i sig mjölken direkt från hennes hud.2

    I sin naturliga livsmiljö – sjöarna och vattendragen i östra Australien och på Tasmanien – uppvisar näbbdjuret en rad märkliga egenskaper. Tårna använder den för att kunna gräva ner sig och simfötterna tas i bruk när den ska simma (simhuden sträcker sig förbi klorna och viks in under fotsulorna när den är på land). Den breda och platta svansen är till god hjälp när den dyker ner i vattnet.2 Den täta pälsen har 900 hårstrån per kvadratmillimeter och består av två lager – ett med tjock bottenull och ett med glänsande längre hår som håller djuret torrt när det dyker.3

    Näbbdjuret simmar oftast vid ytan och håller då bara en liten del av nosen och huvudet över vattnet. När det går ned i undervattensläge stänger det sina ögon och öron med hjälp av hudveck. Den ankliknande näbben är i själva verket en känslig nos med vars hjälp det kan hitta små smulor av födoämnen på botten av grumliga sjöar och vattendrag. Här använder det sina högt utvecklade elektroreceptorer (se rutan nederst på denna sida).

    Debatten om näbbdjuret har rasat i över hundra år inom det vetenskapliga samfundet. Bara någon sällsynt gång har debatten dämpats av nya upptäckter – som när man 1884 upptäckte att varelsen lade ägg och inte födde levande ungar.4

    Varelsens ursprung har varit av särskilt intresse. Encyclopaedia Britannica säger att ”litet är känt om dess härkomst” samt ”de flesta experter tror att ordningen Monotremata [kloakdjur] härstammar från en linje däggdjursliknande reptiler som skiljer sig från dem som gav upphov till däggdjuren i övrigt. Men ändå anses de mycket väl kunna representera de anatomiska och utvecklingsmässiga funktioner som präglat huvudfåran av de tidiga däggdjuren”.5

    Från början ansåg forskarna att näbbdjuret var ”primitivt”, men sedan upptäckte man den otroligt komplexa elektroreceptionen, som djuret använder för att hitta föda. För evolutionisterna framstod då djuret som ”ett högt utvecklat djur och inte någon primitiv övergång mellan reptiler och däggdjur”.6

    Näbbdjuret – jämte dess kamrat inom ordningen kloakdjur, myrpiggsvinet – tros ha utvecklats i isolering när den landmassa som skulle bli till Australien (Gondwana) bröts loss från övriga kontinenten för påstådda 225 miljoner år sedan.7 Idén om isolerad evolution var helt i samklang med Darwins teori. Hans förkärlek för evolutionstanken kan ha påverkats av hans tidiga studier av näbbdjuret under tiden på The Beagle.8

    Men upptäckten av tre näbbdjurständer i Sydamerika i början på 1990-talet – så gott som identiska med fossila tänder i Australien – gjorde att den teorin blev kastad över ända.9 (Pungdjuren ansågs också en gång i tiden vara exklusiva för Australien, men nu har man hittat fossil av dem på varje kontinent). Vuxna nu levande näbbdjur har inte tänder, men upptäckten av ett fossilt näbbdjur i Australien visar att förfäderna hade tänder, som dessutom var helt unika och egenartade.10

    I själva verket finns det ingenting hos de fossila fynden som tyder på att näbbdjuret någonsin varit något annat än ett näbbdjur. Någon levande ”övergångsform” är det inte. Det är en helt unik varelse som fortsätter att förbrylla dem som försöker att få det att passa in i något evolutionsträd.

    platypus skeleton
    Skelettet av en platypus som visas på Gold Coast, Australien, utställning av Ripley's Believe it or Not.

    Lite kuriosa om näbbdjuret

    • När det första näbbdjuret föddes i fångenskap år 1944 på Healesville Sanctuary (utanför Melbourne, Australien) blev det en så stor nyhet att det skapade rubriker runt om i hela världen, trots att andra världskriget fortfarande rasade. Hon döptes till Corrie och föddes under vårdnad av zoologen David Fleay.1
    • Det dröjde 47 år innan det åter inträffade en födelse i fångenskap, denna gång i Warrawong Sanctuary i södra Australien.2 Sedan gjorde Healesville åter rubriker år 1999 med en sällsynt födsel av tvillingar i fångenskap.3
    • Det är extremt svårt att föda upp näbbdjur i fångenskap. Experterna anser att det beror på att djuret är så tillbakadraget och skyggt till sin natur. Den vill också ha ordning och reda i sitt liv. Hemligheten med framgångsrikt uppfödande anses vara att man kan skapa en livsmiljö där det känner sig helt som hemma.4
    • År 1943 bad Winston Churchill att David Fleay skulle skicka honom sex levande näbbdjur från Australien. Fleay som visste hur svårt det var transportera djur till sjöss bestämde sig för att bara skicka ett. Den fick heta ”Winston” och placerades i en speciellt utformad anläggning för att den skulle kunna klara den långa sjöresan på MV Port Philip. Där fanns bland annat mycket gott om hans favoritmat. Näbbdjuret trivdes anmärkningsvärt bra på skeppet, ända tills man blev tvingad till att avlossa en sjunkbomb över en ubåt. Den mycket känsliga näbben klarade inte explosionen och djuret dog. Man fick fram det till England, men den brittiska premiärministern fick nöja sig med att ha sitt nya husdjur i uppstoppat skick på skrivbordet.5
    • På 1800-talet dödade zoologerna tusentals näbbdjur för att komma underfund med ”mysteriet” med denna fascinerande varelse.6

    References

    1. Moyal, A., Platypus, Allen and Unwin, New South Wales, Australia, p. 184, 2001.
    2. Warrawong Sanctuary, burkesbackyard.com.au, accessed 15 November 2001.
    3. Sanctuaries: A haven for Australia’s forgotten species, 2docstock.com, accessed 15 November 2001.
    4. Healesville Sanctuary’s platypus baby—a history making success 2, zoo.org.au, accessed 15 November 2001.
    5. Ref. 1, p. 180–185.
    6. Ref. 1, p. 157.

    Elektroreception

    En av näbbdjurets mest fantastiska anordningar är näbben, som är utrustad med en stor mängd elektroreceptorer. Den gör det möjligt för djuret att känna av de elektriska fält som omger räkor och andra bytesdjur.

    Det här är något som är av största betydelse för näbbdjuret, eftersom det jagar sin föda i grumligt bottenslamm - och detta med ögonen tillslutna.

    En gång i tiden trodde man att djuret bara ”trevade” sig fram i blindo på bottnarna. Istället är det faktiskt så att det med stor precision kan upptäcka byten som ligger inbäddade i leran – ibland till och med under stenar. Favoritfödan är sötvattensräkor. Genom sina snärtande rörelser på stjärtspetsen genererar de ett elektriskt fält – vilket näbbdjuret kan upptäcka på 10 centimeters avstånd. 1

    Ett annat djur som använder sig av elektroreception är skedstören, en sötvattensfisk. Dess ögon är inte av någon större nytta när den söker sin föda, som utgörs av vattenloppor. Forskarna har upptäckt att dess nos (skeden) är täckt med tusentals porer som fungerar som elektroreceptorer. Känselporerna sträcker sig från skeden till toppen av huvudet och över gällocken och upptar på det sättet närmare hälften av fiskens totala hudyta.2

    Både skedstören och näbbdjuret tillhör den skara av vattendjur som är utrustade med känselsinne som uppfattar elektricitet. Näbbdjurets system är dock annorlunda än de övrigas, eftersom den elektriska stimulansen påverkar nervtrådarna direkt och inte genom en kemisk mediator, som hos vissa andra fiskar i marin- och sötvattensmiljöer.

    Det finns med andra ord helt olika elektrosensoriska system, vilket det vetenskapliga samfundet är klart medvetet om. Att räkna med att evolutionen skulle kunna frambringa två sådana olika och effektiva system genom blinda mutationer (genetiska misstag) – gynnade av naturligt urval - kräver en enorm mängd tro.

    Noter

    1. Moyal, A., Platypus, Allen and Unwin, New South Wales, Australia, s. 189, 2001
    2. Missouri Conservationist, s. 17, January 2001.

    Inte så ömtåligt

    Skeptiker har ofta ansett att ett djur som är så ”ömtåligt” som näbbdjuret, med sitt behov av speciella livsmiljöer, absolut inte kunnat klara av att förflytta sig från Ararat (där arken strandade) för att sedan ta sig över Australiens stora inre öknar mot östkusten och vidare till Tasmanien.

    Men med den ökade fuktighet som atmosfären fick efter den globala översvämningens istidsförhållanden var det mycket sannolikt att regionen var vattenrik och grönskande och att den torkade upp först senare.

    Dessutom har dagens näbbdjur en mycket begränsad genpool. Det har förlorat egenskaper (till exempel tänder i vuxen ålder) eftersom selektionen har tunnat ut genpoolen alltmer och gjort att djuret blivit mindre tåligt för förändringar i miljön än sina förfäder.

    Evolutionisterna har också i själva verket beskrivit dagens näbbdjur som ”extremt degenererat” jämfört med sina förfäder.1

    Reference

    1. Creation 15(3):8, 1993.

    Noter

    1. Moyal, A., Platypus, Allen and Unwin, New South Wales, Australia, p. xii, 2001. Åter till text.
    2. Encyclopaedia Britannica , 15:e upplagan, 23:354, 1992. Åter till text.
    3. Ref. 1, sid 204. Åter till text.
    4. Ref. 1, sid 152. Åter till text.
    5. Encyclopaedia Britannica, 15:e upplagan, 8:266, 1992. Åter till text.
    6. Ref. 1, sid. 191. Åter till text.
    7. .Ref. 1, sid. 192. Åter till text.
    8. Ref. 1, sid. 107. Darwin var 22 år när han 1831 gav sig iväg för att som naturforskare tillbringa fyra år på The Beagle. Resan fick också innefatta landstigningar i Sydamerika, Galápagosöarna, Nya Zeeland och Australien. Boken Om Arternas Ursprung publicerades år 1859. Åter till text.
    9. Focus, … … and platypuses are devolving, too!, Creation 15(3):8, 1993; Platypus tooth bites hard into long-held beliefs, Creation 14(1):13, 1991. Åter till text.
    10. Platypus tooth bites hard into long-held beliefs, Creation 14(1):13, 1991. Ett fossil man funnit i New South Wales 1984 visar att näbbdjuret en gång var ett större djur och då med tänder. Den upptäckten är i linje med andra observationer som tyder på att näbbdjuret idag har förlorat viss genetisk information som de tåligare förfäderna hade.(se ruta ovan). Åter till text.