Explore
Also Available in:

De försvunna flygplanen

av Carl Wieland
översatt av Erik Österlund (Genesis.nu)

Gary Chambers, Airliners.Net688-p38-lightning
‘Glacier Girl’, the actual restored P–38 Lightning (2008).

Sex P-38 Lightning stridsplan och två gigantiska B-17-bombare, sk flygande fästningar, lyfte i gryningen från en hemlig amerikansk flygbas på Grönland. Det var den 15 juli 1942 och de var på väg till ett brittiskt flygfält för att ansluta sej till kriget mot Hitler.

Då planen flög österut över polarisen råkade de in i en massiv snöstorm. De flög helt i blindo då de fick höra att deras första depåstopp på Island var helt igensnöat och därmed var de tvingade att återvända till hemmabasen. Då de närmade sig basen, med mycket kritiska bränslenivåer, var även den stängd. De insåg att deras enda chans var att nödlanda på den Grönländska östkustens stora isvidder och sökte desperat efter en öppning i de massiva molnmassorna.

688-crash-landing
Kraschlandning med P-38:an med landningsstället uppfällt var den enda lösningen.

Det första planet som landade stötte sitt noshjul i en glaciärspricka vilket fick det att volta och landa på falmskärmskalotten. Lyckligtvis dämpade snön den P-38:ans nedslag och pilotens skador blev minimala. Resten av skvadronen gick därefter in för buklandning med landningsställen infällda, planen blev endast lätt skadade.

Alla besättningsmän räddades, oskadda, med hundspann nio dagar efter nödlandningen. Flygplanen däremot fick överges där de låg.1

Under åren som följde var det endast få människor som tänkte på. Den försvunna skvadronen från 1942. Det var först 1980 som någon kom på idén med en räddningsaktion. Den amerikanske flygplanshandlaren Patrick Epps talade om för sin vän, arkitekten Richard Taylor, att planen skulle vara i skick som nya. ”Allt vi behöver göra är att skotta snön från vingarna, tanka, räta upp dem och flyga iväg mot solnedgången – inget annat”

Fascinerande nedstigning till det försvunna flygplanets djupa isiga grav…

688-diagram

P-38 var ett av de farligaste plan som producerades under 2:a världskriget. Det hade två Allison V-12 motorer och en 20 mm automatkanon samt fyra 0,50 tums kulsprutor i nosen. Det var i drift från 1941–49 och kallades av tyska piloter Der Gabelschwanz Teufel (Den gaffelsvansade djävulen). De är eftertraktade samlarobjekt och man räknade med att det endast fanns fem i flygdugligt skick då den försvunna skvadronen räddades - från 75 meters djup, täckt av fast is.

75 meter på 40 år

Det skulle komma att kosta de två vännerna många år, mycket pengar och åtskilliga misslyckade expeditioner innan de fick ett genombrott. Med hjälp av en sofistikerad radar och en isländsk geofysiker lokaliserade de åtta stora formationer gömda under isen 1988.

När en smal provisorisk ångsond började smälta ett hål i isen stod expeditionens medlemmar stumma och såg på då fler och fler förlängningar fick läggas till, upp mot 75 meter behövdes innan de nådde det första flygplanet!

Ingen av upptäckarna trodde att planen skulle kunna vara begravda under mer än ett lätt täcke av snö och is och varför skulle de det? När allt kommer omkring är det ju den allmänna åsikten att uppbyggnaden av glaciärer tar mycket lång tid - tusentals år för bara några få meter (se stycket Djupfrysta salamandrar överraskar i slutet av artikeln).

Jag påstår inte att räddningspatrullens antagande är riktiga. Publicerade uppgifter på den genomsnittliga ackumulationshastigheten är något lägre än 1,5 meter/år, det är helt klart i överrensstämmande med vad som hänt här men det är inte i närheten av hur långsamt räddningspatrullen trodde att det gick. Det visar ändå hur mycket ”miljontals av år-tanken” har slagit igenom hos den breda allmänheten och tanken med denna artikel är att underminera denna allmänna förutfattade mening.

Faktum är att iskärnor från Grönland används till datering, baserat på tron att lager innehållande varierande isotopmängder väx-er till, ungefär som årsringar hos träd, över många tiotusentals år.2

Räddningpatrullens uppfattning är uttryck för samma slags tro som får många människor att tänka i termer av miljontals år även då det gäller tillväxt av korallrev, formandet av stalaktiter och liknande. Detta trots flertalet exempel på att dessa företeelser inte behöver en lång tidsrymd för att formas.3,4,5

Räddningen

Epps och Taylor insåg att det skulle vara omöjligt att gräva eller spränga sig genom detta väldiga djup av solid is som hade byggts upp på mindre än 50 år. De återvände 1990 med ett tekniskt okomplicerat verktyg kallat en ”super gopher”. Denna 152 cm höga apparat, omvirad med kopparrör genom vilka varmt vatten pumpades, smälte ett 122 cm brett schakt genom isen med en hastighet av ca 60 cm i timmen tills den slog emot vingen på ett B-17 plan. En arbetare sänktes ner i schaktet och använde en vattenslang med varmvatten för att smälta en grotta runt planet. Till deras stora besvikelse krossades det stora bombflygplanet sönder och samman.

Misslynta återvände de hem men endast en månad senare insåg de att den mer bastant byggda P-38:an skulle ha en mycket större chans att klara vikten från isen. I maj 1992 återvände de till ett nytt räddningsprojekt med friska finansiärer. Nu skulle man arbeta med högre precision. Som de förutspått såg den P-38:a som de lokaliserat ut att vara i mycket god kondition.

Återfanns planen under isen i exakt den position som de landat - med undantag för att de hade flyttats (genom glaciärens rörelse) 4,8 km från sin ursprungliga landningsplats!

Efter många veckors intensiva insatser kunde vingarna och flygplanskroppen tas upp till ytan genom en stor öppning som gjorts genom att använda ”super gophern” som fick göra fyra hål intill varandra. Delarna flögs med helikopter till Grönlands hamn och fraktades sedan vidare med båt till USA för den slutgiltiga restaureringen. Detta blev svårare än man förutsett då planet var mer skadat av trycket under isen än man först kunde se. Trots detta kommer det då det åter är i brukbart skick att använda 80 % av sina originaldelar. Intressant nog återfanns planen under isen i exakt den position som de landat - med undantag för att de hade flyttats (genom glaciärens rörelse) 4,8 km från sin ursprungliga landningsplats!

Tankebyggnader

Evolutionister och andra som tror på långa tidsrymder säger ofta att ”nutiden är nyckeln till forntiden”. Om så är fallet skulle den 3 000 meter långa iskärnan (upptagen av the European Greenland ice-core Project, GRIP, på Grönland 1990–1992) endast representera 2 000 år av ackumulering. Det inbegriper kompression av de lägre lagren (och naturligtvis de oundvikliga efterdyningarna av en global översvämning, nämligen mycket större nederbörd och snöfall under några sekel6). De 4 000 år eller så sedan Noas dagar är tillräckligt med tid för det existerande islagret att byggas upp - även under dagens katastroffria förhållanden.

Som vanligt är det inte fakta som talar mot den bibliska synen på en ung jord, utan tankebyggnader i vår kultur. ”Miljontals av år” upprepas så ofta att vi undermedvetet tror att alla förändringar i naturen ska ta lång tid. Det är därför många är förvånade att höra om fakta som att 180 meter av sedimenterad sten byggdes upp under några månader efter utbrotten från vulkanen St Helen den 18 maj 1980.7 Eller då de hör om en verkligt värdefull opal8 eller om kol från enkel vedförbränning som det endast tog månader att bilda.9 Eller att flaggan, tältet och släden som utforskaren Amundsen lämnade vid sydpolen under sin Antarktiska expedition 1911, nu ligger 12 m under isen10 eller om denna djupt begravda försvunna skvadron av flygplan.

Hursomhelst ska vi inte bli förvånade då fakta visar att naturprocesser i allmänhet sker snabbare än vad man förväntar sig i ett tankesystem med en miljontals år gammal jord, eftersom Ditt ord är sant från början: och varje rättfärdigt domslut varar för evigt Ps 119:160

Djupfrysta salamandlar överraskar

I Sibiriens frusna ödelandskap har en salamander förmågan att överleva i åratal, djupfryst vid en temperatur ner till - 50 grader C för att sedan tina upp och ge sej ut att springa. Vetenskapsmännen känner ännu inte till vilka mekanismer som styr detta men det troliga är att de producerar någon sorts ”frostskydds”-kemikalier som tar vattnets plats i deras vävnader och celler.

Några har man funnit begravda i is som man tror är från Pleistocen, dvs ca 12 000 år gamla enligt evolutionärt räknesätt. Ändå piggnade de till då de tinades upp. Det har föreslagits att man skulle datera dem med kol 14-metoden, men man konstaterade helt enkelt att djuren ”troligtvis föll till dessa djup mycket senare, genom djupa sprickor i permafrosten”12. I vilket fall som helst, kan deras tro att islager 14 meter ner är flera tusen år gamla inte tas för given. Erfarenheterna med ”Den försvunna skvadronen” säger något annat.

U.S. Air Force photo by Tech. Sgt. Ben Bloker. Licensed under Public Domain via Commons688-p38-lightning-in-flight
‘Glacier Girl’ in flight during an air show in the United States.

Efterskrift: Kan planen ha sjunkit in i isen?

Många läsare har kontaktat tidningen Creation angående den sensationella informationen i denna artikel. De minns ett vanligt skolexperiment i vilket en ståltråd tyngd med vikter i varje ände sjunker igenom ett isblock. Några undrade om planen kunde ha sjunkit ner till det djup som de hittades på. Anledningen till att ståltråden sjunker genom isen i experimentet är att det är utfört i rumstemperatur. Om man gör samma experiment i ett kylrum, vilket skulle likna situationen som planen befann sig i, så fungerar det inte.11 Den allmänna förklaringen till ståltråd/is experimentet, den att tyngden och trycket från ståltråden smälter isen, är felaktig - en sådan anordning utvecklar inte ett tillräckligt högt tryck för att smälta isen (se artikeln Vatten - ett underverk ppå sid 4 i detta nr, faktarutan Varför är isen så hal?, för ytterligare upplysning). Värme som leds från rumsluften genom ståltråden, vilken är en mycket bra värmeledare, smälter isen, som är en dålig värmeledare, och det tillåter ståltråden att skära igenom isen.

Dessutom, som Jonathan Brombley (Paisley,UK) påtalade (Creation 20(2):5, mars 1998):

Det är sant att trycket inte kan få planen att sjunka genom isen men det finns även ett enklare och mer visuellt sätt att bestämma om det har skett eller inte. För att upprätthålla sin stabilitet måste flygplan ha sin tyngdpunkt framför det som kallas dess aerodynamiska center. Planets tyngdpunkt är placerad långt fram genom att motorerna och andra tunga instrument är placerade i framdelen av planet. De vingar som styr planet är placerade långt bak, som t ex stjärtfenor. De drar det aerodynamiska centret bakåt. Vi kan jämföra med en pil (tyngden i nosen och styrfjädrar i bakänden) som får sin stabilitet vid framåtriktad rörelse genom samma princip.

En konsekvens av detta är att en pil eller ett flygplan kommer att tippa framåt och falla med nosen först om de faller fritt genom något medium - luft, vatten eller is. Så om flygplanen hade sjunkit genom isen, skulle samtliga ha blivit funna i samma position, med nosen pekande neråt. Men så fann man dem inte.

Så planen kan inte ha sjunkit genom isen, de var begravda genom ackumulering av snö (som blir till is då det packas).

Artikeln är tidigare publicerad i Creation 1997 19(3):10–14 och är översatt av Marie Gustavsson. Information om Creation finns på creation.com

Referenser och noter

  1. Informationen i denna artikel är till största delen hämtad från ”The Lost Squadron” Life magazine 15(14):60–68. December 1992 och ”Search for a Fork-Tailded Devil” Compressed Air Magazine, sid 30–36, mars 1996. Retur till text
  2. Många prominenta ”gammal - jord kristna” har använt datering med hjälp av iskärnor till att ifrågasätta Bibelns påstående om att skapelsen skulle ha inträffat mer nyligen. Ändå har arbete av skapelsetroende vetenskapsmän, som t ex dr Larry Vardiman från Institute for Creation Reseach visat att sådana antaganden om iskärnor är långt ifrån vattentäta och att dessa även kan förklaras av teorier om en ung jord. Se artiklarna i Q&A: Ice Age Retur till text
  3. Creation 14(1):15 1992 Retur till text
  4. Creation 16(3):15 1994 Retur till text
  5. Creation 16(1):15 1994 Retur till text
  6. Creation 19(1):42–43,1997. GRIP iskärnan (är för att vara exakt 3028,8 m lång) omtalas i W Dansgaard el al Nature 364(6343):218–220, 15 juli 1993. Retur till text
  7. Mount St Helens: Explosive evidence för catastrophe in Earth’s history, Dr Steve Austin, Fil dr CDF videos (producerade av Institute for Creation Research). Retur till text
  8. Creation 17(1)14–17,1995. Retur till text
  9. R Hayatsu et al, Organic Geochemistry 6:463–471, 1984. Vid Aragonne National Laboratories I USA, blandade dessa forskare trä, vatten och sur lera som hettades upp i en sluten behållare (utan syre och utan tryck) till 150 gr C i 2–8 månader. (Förf not: för att vara mer exakt än vad som var nödvändigt i en populärtidskrift, reaktionen inkluderade lignin, andra behållare innehöll cellulosa. Principen är densamma, de är hydrotermala reaktioner, därav förklaringen i populärmagazinet att vatten var en av ingredienserna - även om inget vetenskapligt abstract skulle besvära sig med att ange det - dessutom en viktig sådan. Se E Pennisi, ”Water, water, everywhere” Science News 143:121–5, 20 feb 1993.) I några av försöken som pågick en längre tid (ändå mycket kortare tid än miljoner år) fick man materia som hade liknande infrarött spektrum som kol av bra kvalité. Retur till text
  10. Salt Lake Tribune. Mars 19, 1995. sid A12. Retur till text
  11. Vi gjorde detta experiment. Vi använde en stålsträng nr 1 till gitarr och la den över ett isblock 40x25x25 mm och med 4 kg vikter bestående av vatten i två mjölkflaskor av plast. Vid rumstemperatur skar strängen igenom blocket på 25 minuter och isen frös ihop igen över skåran. Med hela utrustningen i en frysbox ändrade den sig inte någonting på 8 timmar. Trycket från stålsträngen på isblocket motsvarade ungefär 400 ton per kvadratmeter, vilket är tillräckligt för att minska isens smältpunkt med mindre än 0,5 grader C. En P-38 orsakar ett tryck av endast 0,18 ton per kvadratmeter, vilket är tillräckligt för att minska isens smältpunkt med ungefär en 5 tusendel av en grad. Retur till text
  12. New Scientist, 139(1809):15, 11 september 1993. Retur till text