En bra historia om kosmos

Den oändliga big bang-historien

Skrivet av John Hartnett
översatt av Lasse Hermansson (Genesis.nu)

Big Bang är verkligen en bra berättelse, I alla fall då det gäller hur man berättar en historia. Som en företagswebbplats beskriver det:

Historieberättande har varit det enskilt mest kraftfulla kommunikationsverktyget I tusentals år och vi har bara börjat förstå hur relevant och betydelsefullt det är idag.¹

Det illustrerar också vad Mark Twain lär ha sagt:

Låt aldrig sanningen komma i vägen för en bra historia.

Hitlers propagandaminister Joseph Goebbels lär ha hävdat.”Om du berättar en tillräckligt stor lögn och fortsätter att upprepa den, kommer folk så småningom att tro på den.”

Berättelsen är viktigare än vetenskapen

Som fysikprofessor arbetar jag på ett sekulärt universitet i Australien, publicerar i vetenskapliga tidskrifter och vet vikten av att kommunicera vetenskap till den breda allmänheten. Jag har haft många möjligheter att se hur systemet fungerar. För dem som inte är experter på ditt område spelar inte detaljerna någon roll, men en bra historia gör det.

Till exempel, i början av 2013 publicerade jag en kosmologiavhandling i en facktidskrift,² där jag fann att genom att använda ett ändligt avgränsat, expanderande universum, med ett unikt centrum och en yttre gräns, kan man beskriva den observerade storskaliga strukturen mycket bra.

Och man kunde göra det utan att inkludera ”mörk energi” eller ”mörk materia”, korrigeringsfaktorer som man är tvungen att införa i kalkyler avseende big bang-modellen, som är standard idag.

Snart fick jag ett samtal från någon från mitt universitets pressavdelning som ville skriva ett pressmeddelande om den. Hon frågade mig vad jag tyckte var viktigt i avhandlingen. Jag berättade för henne att den var förenligt med tanken att vår galax kunde vara belägen på en speciell plats i universum. Detta står inte i överensstämmelse med den ofta citerade kosmologiska principen som säger att det inte finns några speciella platser – att vårt läge är rent slumpmässigt och universum har inget centrum eller yttre gräns. Min avhandling föreslog att det inte nödvändigtvis är så.

När hon förstod vad jag sa, uttryckte hennes ansiktsuttryck allt för mig. Hon sa: ”Jag tror inte att vi kan göra någonting med detta.” Jag hörde aldrig av henne igen. Jag hade publicerat det vetenskapliga arbetet, genomgått och passerat sekulär kollegial granskning (peer-reviewed), men vad mitt arbete verkligen sade kunde inte berättas eftersom det stred mot den syn på universum som etablissemanget förde fram.

Kosmologin behöver en bra berättelse

Den moderna kosmologin har format en bra berättelse. Allmänheten känner mycket väl till den. Men de har absolut ingen kännedom om detaljerna, och även om de presenterades för dem skulle ändå inte många förstå dem.

Systemet håller sig fast vid det vanliga manuset. Om du inte avviker från det kan du få ut ditt budskap. Men om du föreslår en annan syn – till exempel att vår galax ligger på en speciell plats i universum – är svaret öronbedövande tystnad. Du, som är författaren kommer att ignoreras. Men de som accepterar standardparadigmet – big bang-berättelsen – kommer inte att ha några problem att få ut sitt budskap.

Den berättelse, som berättas om och om igen, är full av påhittade detaljer: mörk materia, mörk energi, mörk strålning, mörkt flöde, mörk vätska, mörka fotoner,³ kosmisk inflation, expanderande rymd, big bang-singularitet, kvantfluktuationer i ett falskt metastabilt vakuum,⁴ kolliderande hyperdimensionella braner [vårt universum är ett 3-brane-objekt], och ännu fler.

Vem förstår vad dessa saker är? Allmänheten gör det definitivt inte. Experterna kan det inte heller, i verkligheten, för inget av detta har någonsin upptäckts eller demonstrerats i ett laboratorieexperiment. Men de behövs alla i den moderna big bang-berättelsen, och det är en riktigt ”big” historia. Om du ska berätta en lögn, berätta en stor lögn.

Big bang-historien har blivit den mest populära spekulationen avseende både universums struktur och ursprung. Denna kosmiska evolutionshistoria är en komplett episk dikt, som börjar med bara vätgas och efter 13,7 miljarder år slutar med människor (Fig. 1) och alla slags levande varelser på en vacker blå fruktbar planet på ”precis rätt avstånd” från solen som ”bara ser ut som” den var designad för livet. Historien utvecklas fortfarande, eftersom big bang-berättelsen fortsätter att ändras och utvecklas.

Galaxer och stjärnor: fakta vs berättelsen

Till exempel, en nyligen upptäckt galax (se fig. 2) långt, långt bort var inte så stor i storlek som förväntat.⁵ Många andra galaxer som hittats i detta skede av sin historia var mycket mer massiva, men det höga stoftinnehållet i den nya galaxen innebar att den på något sätt måste ha utvecklats från ur- gasen mycket tidigare än förväntat. Den borde ha varit en ”spädbarns-galax” på grund av sin storlek men den visade sig vara en ”mogen”, utvecklad galax på grund av sitt stoftinnehåll trots att den är liten i storlek.

Den här nya galaxen har nu helt enkelt blivit om-märkt som ”typisk”. Kort sagt, det spelar ingen roll vad som hittas, nu eller i framtiden. Berättelsen kommer alltid att skrivas om eller ändras eller förskönas. I kosmologi är det detta som kallas ”vetenskap”. Förståeligt nog kallar jag det bra historieberättande.

Men faktiskt finns det inga kända processer som gör att stjärnorna kan bildas av sig själva över huvud taget. Evolutionister tror att de första stjärnorna bildades när ett stort moln av mestadels väte och en del helium drogs samman under sin egen tyngd. Så småningom uppvärmdes det så mycket att termonukleär fusion började i kärnan.

Men, verklig vetenskap berättar för oss att ett krympande gasmoln värms upp, och det resulterande ökade gastrycket förhindrar ytterligare sammandragning av molnet. Några har föreslagit påhittiga kylningsmetoder, genom infraröd strålning från molekylära vätgasmoln, men dessa kylningsmekanismer är oanvändbara.⁶ Dessutom kommer rotation, turbulens och magnetfält att ytterligare motverka sammandragningen.

Men berättelsen måste fortsätta. Så svaret är uppenbart, säger de. Det är den mystiska, osynliga, aldrig observerade mörka materien som ger lösningen.⁷ För att de moln av gas som formade sig till de första stjärnorna skulle börja dra sig samman tillräckligt behövde det finnas mycket mörk materia runtomkring för att få molnet att kollapsa under tyngdkraften. På så sätt kan en mycket starkare gravitationskraft uppnås, speciellt om man börjar sin historia med så mycket som 90% eller mer av mörk materia i universum. Det måste vara den rätta historien, för det hände, får vi höra, och vi vet det eftersom vi är här för att prata om det.

Så mörk materia åberopas vid det kritiska ögonblicket i bildandet av de första stjärnorna. I berättelsen bildar stjärnorna också galaxer. Mer mörk materia behövs för att det ska hända, för återigen, utan dessa hypotetiska icke observerade saker kan ingen galaxbildning uppstå naturligt.

Det är ironiskt att professionella astrofysiker kan föreslå alla typer av hypotetiska okända saker, men de kan inte acceptera kreativ handling av Skaparen. Ett undantag verkar vara att teistiska evolutionister åtminstone tillåter Gud att ha startat universum i ett big bang.

Nu i enlighet med berättelsen var de första galaxerna små och därmed ”unga”. Bara genom att ackumulera mer massa genom att slås samman med andra galaxer kan de ”växa upp” och bli mer ”mogna”. I den påstådda åldern för galaxen som nämnts ovan, Fig 2, förväntades endast små ”unga” galaxer. Men en stor andel av de som observerats är mer massiva än väntat. Men ingen anledning till oro, det kommer också att arbetas in i berättelsen. Trots allt är det ju en berättelse som aldrig upphör.

Slutsats

Vad har vi lärt oss av detta? Huvudsakligen att kosmologi inte är vetenskap. Det är en filosofi, ett trossystem – en berättelse – i vilken alla fakta och observationer placeras in. Tron finns redan; de stora dragen i handlingen är uppenbarligen kända, och oavsett hur galen historien blir med okända saker och korrigeringsfaktorer, så är det okej så länge den stora berättelsen bevaras.

Varifrån kom berättelsen? Inte från Gud. Den har ingen likhet med Hans berättelse,⁸ den sanna historien som beskrivs i Första Mosebokens redogörelse i Bibeln. Den här historien används för att lura världen att tro att det inte finns någon Skapare och därmed ingen Gud. Universum, och allt i det, gjorde bara sig själv. Men jag tror inte på det – och det borde inte du heller göra.